fredag 13 maj 2016

Jag var 27 år när livet förändrades.

Mitt dolda handikapp.

När jag var 27 år , året 2000 i november den 19för att vara exakt. Fick jag min blodpropp, den satt två centermeter  ovan för ljumsken och jag hade en otrolig tur att den stannande där och inte varndrade vidare i min kropp. Att jag fick proppen berodde på p-piller , en läkmedelskada. Det blev tuffa dagar på sjukhuset, min älskade satt vid min sida i stolen och sov bredvid mig, jag är så otroligt rädd och orolig när jag är på sjukhus. Jag tar inte in informationen, jag är rädd för sprutor och livrädd när de ska sticka mig för att ta prover.  Jag fick börja äta waran och fick fragmin insprutat i kroppen för att slippa nya proppar. Jag fick prova ut stödstrumpor, när jag fick den kastade jag i väg den och bara grät. Min älskade fanns vid min sida och hjälpte mig med stödstrumpan, han tog på den varjedag i början.

När jag väl fick komma hem så fick min mor och min far vara hos mig medans min älskade jobba, jag fick inte vara ensamen hemma då jag inte fick stödja på benet så länge. Var tvungen att ligga stilla med benet högt. Där låg jag och min dotter fyller år den 27 november , vi skulle ha kalas, jag fixade inte att ordna något. Min fina mor och  fina svärmor hjälpte oss så kalas blev det fast från sängen från min sida. Min älskade dotter blev nöjd.

Det blev en otrolig tuff tid , att ta tester /provsvar varje vecka på vårdcentralen för att se hur mkt waran jag skulle äta, jag fick inte äta visa saker och jag fick inte slå mig eller göra illa mig. Med waran blir ju blodet mycket tunnare och man får lättare blåmärken. Min dotter var min stöttepelare när jag skulle ta dessa prover, hon fanns vid min sida varje gång, hon var sju år , men ändå så stöttande. Tack min fina dotter för allt stöd.
  Jag hade ständigt ont i mitt ben , jag kunde inte röra på mig som jag ville, det gjorde så ont i benet. Man gjorde en massa undersökningar innan man kom på att jag inte hade så bra blodflöde vid ljumsken på vänster sida. Jag blev remitterad till Uppsala .

Vi träffade doktor Martin i Uppsala en underbar doktor som fick oss lugna. Vi diskuterade olika sätt som skulle få mig att må bättre och kunna röra på mig igen. Martin ville göra en kärl operation på mig för att jag skulle få ett bättre flöde så benet slutade svullna så mycket. Dagen det var dags att åka till Uppsala var jag super rädd och jätte låg.  Vi träffade doktor Martin och han ritade på mina ben och jag förstod inte att det var där de skulle skära. Martin som vet om min oro, lurade mig med att säga att det var där de skulle tvätta. Lättlurad när man är sjuk av oro.

Min älskade var med mig hela tiden, han fick sova på mitt rum och han var med ända ner dit jag skulle sövas. Jag fick lugnande sprutor i hissen för att kunna slappna av men det hjälpte inte. Det sista jag minns var att jag sa till sköterskorna på operation var att de hade fin färg på deras mössor lila var de. Jag mådde jätte illa och kräktes mkt efter operationen.  När jag vaknade dagen efter uppe på avd med kallhanduk över ögonen, Martin kom och gick ronden,  jag var så arg för jag tyckte att han lurat mig. Men han gjorde verkligen bara sitt otroliga jobb. Ånga är så tacksam i dag.  Jag fick verkligen kämpa på sjukhuset, men över 50 häftklamrar på de fyra olika öppningarna de gjort på operationen. Jag hade svårt att äta och ville bara hem. Min älskade stöttade mig , vi gick var på varv i korridoren , ett varv  , närmare hemgång för min del.

Väl hemma och sjukskriven, samtidigt kämpa för att ta sig tillbaka till det dagliga och mitt arbete. Återigen med waran och sprutor.  Jag fick åka på kontroller till Uppsala och träffa underbara doktor Martin , allt har sett bra ut och dessa kontroller har varit otroligt viktiga för mig. För att bli försäkrad om att allt var bra. Vi åkte i flera år och vi har haft super bra kontakt med Martin , bättre läkare får man leta efter.

 Nu i dag äter jag trombyl ett litet hjärta som hjälper mig att ha blodetsflöde bra.  Jag använder stödstrumpa på mitt vänstra ben annars kommer smärta. Men jag är så glad för att jag gjorde denna operation för nu kan jag cykla,dansa, gå utan att få ont i benet och att det svullnar. Lycka.

Livet tar i bland steg som man inte är beredd på. Jag är lycklig lottad att blodproppen stannade och inte vandrade vidare och att jag fick göra operationen.  Att jag har en älskling som alltid finns vid min sida , min dotter och min familj som fanns där för mig. Fast det finns en sak som jag aldrig kommer att vänja mig med och det är de ständiga kommentarerna /frågorna om min strumpa. För mig är det rutin att ha den , men för andra är det konstigt, det vanliga är att man säger har du glömt andra strumpan hemma.  Fortfarande efter 16 år som skäms jag för min strumpa fast jag vet att jag måste ha den för att slippa värken i benet så mitt val är enkelt använda den.  Detta är mitt dolda handikapp.
 Livet blir inte alltid som man tänkt sig. 💕

2 kommentarer:

  1. Tack för att du berättar. Vilken resa... Tur att vi inte vet vad som ska hända. 💖
    Känner du av det något nu förutom att du måste ta medicin och ha stödstrumpan?
    Kram Lena
    (sockerberoendeja.blogg.se)

    SvaraRadera
  2. Lena jag kan vara utan stödstrumpan ett tag under dagen , men jag känner att benet känns tungt och att jag behöver ha den på mig. Men jag är otroligt glad för att det är det som är kvar . För så jag hade det innan operationen var inte roligt, många besök på akuten för att kolla så att jag inte någon ny propp för det gjorde så ont när benet svullnade upp.

    SvaraRadera