Känner mig stark nu när jag ser tillbaka!

Om jag tittar tillbaka ett par år i mitt liv så har jag verkligen kommit tillbaka till den som jag en gång var , det trodde jag aldrig när det var som värst/smäst, Utbrändhet.
 Det gäller att få rätt hjälp och att man har en omgivning som stöttar.
     Känner mig stolt över mig själv <3
<3Tack alla fina som har stöttat mig på min väg tillbaka <3
 <3Speciellt tack till min underbara familj <3
<3 Min älskade och våra underbara barn.<3

Under min tid som utbränd så var jag även deprimerad, sov inte på nätterna, utsatt för enorm stress under långa perioder i mitt liv och hade stora panikångest attacker. Detta gjorde att mitt liv blev väldigt begränsat, för vad jag kunde gör och vågade göra, för att slippa få panikenångesten.
 Varje dag var en kamp att komma tillbaka till den som jag var och till mitt arbete som jag älskar. Att hitta lösningar för hur jag skulle fungera ute bland andra människor och i min vardag blev en stor utmaning för oss alla.
  I början orkade jag ingeting, jag bara satt och grät, min älskade underbara kille stöttade mig och såg till att jag kom in i durchen att jag fick mat i mig att jag kom ut i firska luften, i början vågade jag bara vara på gården där vi bodde, jag minns hur min älskade tjatade på mig att jag behövde komma ut och jag sa att min ork och min energi  fanns inte. Jag minns hur jag var när jag kom ut, hela jag skakade  för att bevisa att jag var ute så  skickade jag en bild till honom på mms så att han såg att jag verkligen var ute.
Minns min första prommis runt kvarteret jag pratade med min underbara vän i mobilen, jag vågade inte möta någon, känndes som att alla verkligen tittade på mig. Min vän stöttade mig genom min prommis, som så många andra gånger.

Under många år har jag varit väldig hundrädd , har gått omvägar för att slippa möta eller gå på samma sida som en hund. under den här perioden vart det ännu mera. Våran granne hade precis skaffat en hund och ville absolut inte klappa henne eller att hon kom nära. Jag kännde att jag måste vänja mig vid henne för de bodde ju dörr i dörr med oss. Sakta men säkert så försökte jag lita på att hunden var snäll. samtidigt så fanns det en annan hund i huset brevid som upptäckte mig, han pratade alltid med mig och visade att han verkligen var snäll och ville leka med mig. Jag backade alltid först när han kom, Min älskade och hundens husse uppmuntrade mig att han var snäll och att han bara ville leka med mig och bli klappad. det slog aldrig fel, kastade de bollen så kom han alltid med den till mig och pratade och ville leka även om jag visade honom att jag inte var intresserad. Denna underbara hund gav sig inte , han fortsatte och fortsatte så tillslut så gav jag med mig och började prata med honom lite försiktigt  och leka lite lätt, detta slutade med att jag nu har tränat bort min hundrädsla pga av en smart hund som verkligen inte gav sig , han ville lära känna mig. Jag blev så himla förtjust i dessa hundar så nu i framtiden kan jag tänka mig att skaffa mig en egen.

Denna långa tid i mitt liv, var jag sjukskriven i nästan två år innan jag kunde börja arbetsträna och komma tillbaka till mitt älskade arbete, minns dagen som jag var och hälsade på för att få arbetsträna , jag var så nervös och hade sådan panik att jag inte minns något av vad som sas under rundvandringen. dagen efter skulle jag hälsa på utanför arbetsplatsen, rädd nervös och panik , jag minndes ju inget av vad de sagt dagen innan. Det var så grymt skönt när en underbar tjej kom fram till mig och tog mig i handen och sa jag är inte så bra på namn så jag minns inte vad du heter, då släppte det lite , jag kännde att det var ju inte mig det var fel på, alla minns ju inte namnen. Denna underbara tjej har hjälpt mig mkt under min arbetsträning att våga tror på mig själv och att jag verkligen gör mitt arbete så bra som jag bara kan. Alla de andra tjejerna som fanns på denna arbetsplats har också bidragit till att jag min självkänsla inom mitt arbete har kommit tillbaka TACK <3

Många tårar , många panikattacker , många många övertalningar om att jag fixar saker, många långa samtal, många läkarbesök,  många förklaraingar varför man inte klarar allt. Många vardagliga sysslor som jag inte fixade att göra utan att ha någon med mig vid min sida. Vägen tillbaka har inte varit lätt den har varit väldigt krokig, en dag i taget , framsteg , bakslag. jag lärde mig undertiden att jag verkligen var tvungen att lära mig att tala om för de som var med mig att nu känns det inte bra och att jag var tvungen att avbryta det vi gjorde eller bara stå stilla och hämta kraft.

Minns när jag för första gången på flera år kunde gå ner och handla själv igen, utan att ha någon med mig, det var en skön känsla. Att vinna över sina panikångestattacker och kunna göra det man har kunnat göra innan är en stor vinst. Att våga lita på att jag är bra som jag är och att min självkänsla har kommit tillbaka är en stor vinst, Att höra min älskade säga när vi var på ett ställe och handlade  då det blev strömavbrott och en massa människor var runtomkring oss, för ett par år sedan har vi fått gått härifrån för det har du inte fixat då, men nu stod vi kvar och du är stark som fixar det i dag.<3

  Visst kan det komma små panikattacker i dag men inte alls som då, visst kan jag bli stressad och få det jobbigt , men jag har lärt mig hur jag måste göra för att ta komandot över min kropp igen. Det har inte varit en lätt resa, och jag reser den fortfarande varje dag. <3 

Denna tatto gjorde jag bla för att påminna mig att jag är stark, och att  jag måste våga tro på mig själv efter allt som jag har gått igenom i mitt liv.

Tack igen till alla som har funnits vid min sida.

Tack igen till våra fina barn och våra familjer.

Tack igen till min älskade som har stöttat mig igenom detta och fortfarande finns vid min sida, Älskar dig <3